Med
filmen innanför byxorna
- historien
om hur Gentjänst gjorde sin första film och vann sitt första
pris
Det var i slutet på 70-talet och filmbolaget var nystartat (vi körde
taxi för att försörja oss).
En dag inträffade underverket: Tord Wadell från "Svenska Sågverks- och Trävaruindustriföreningen" hade sett vår annons i Gula Sidorna och ville träffa oss angående en filmproduktion.
Vi borstade upp oss och infann oss. Vår entusiasm och ungdomliga charm gav resultat. En impulsiv beställning skrevs under redan samma eftermiddag; på baksidan av ett gammalt PM som råkade ligga framme. En begagnad 16-mm filmkamera av märket Arriflex inhandlades. Den var ett fynd men lite knepig att ladda skulle det visa sig.
Första inspelningsdagen var vi i ett sågverk. Vi hade tagit med oss två 375 watts fotolampor vilka lyste som ett par stearinljus i en lada. Nåväl, vi filmade i befintligt ljus i stället.
Efter ett par timmar uppstod ett par frågor: "Hur länge räcker egentligen en filmrulle?", "Varför tar filmen aldrig slut?"
Till slut gläntade jag på filmmagasinlocket. Fabrikschefen som intresserat följde vårt arbete stod en bit bort men jag skymde taktiskt kameran med kroppen.
Det var sallad. Eller spagetti. Filmen var i alla fall så trasslig att magasinlocket inte gick att stänga igen. Vad göra?
Fabrikschefen började bli nyfiken och kom närmare. Snabbt pulade jag in filmen innanför jackan och vidare ned i byxorna. Sedan kvickt igen med locket.
"Är allt under kontroll?", undrade fabrikschefen.
"Javisst", svarade jag. "Men vi kanske kommer tillbaka och tar lite kompletterande bilder senare."
När vi hade satt oss i bilen frågade Enrico, som sett att något gått snett men inte vad, hur det såg ut i kameran. Hans min när jag halade upp 50 meter film ur byxorna glömmer jag aldrig.
En vecka senare var vi tillbaka "för lite kompletteringar". Med en nyladdad kamera och en hel lastbil full med filmbelysning.
Halvvägs igenom inspelningen frågade vår beställare om han kunde få låna någon tidigare film för att visa sin chef. Tystnaden blev total när vi berättade att vi inte hade gjort någon film förut.
"Ja, ja. Jag kan nog alltid få något nytt jobb", suckade han till slut.
Vi lärde oss dock snabbt och filmen blev så småningom en succé. Bästa produkt- och materialfilm i SPR-festivalen det året och översatt till nio språk.
På premiärfesten minns jag att vi stod och pratade med vår beställare och dennes chef. Chefen gratulerade oss med orden:
"Ni måste väl vara ganska belåtna själva, grabbar."
"Jodå," minns jag att Enrico svarade. "För att vara vår första film är vi ganska nöjda."
Chefen tittade storögt mellan oss och sin projektledare, som såg ut som om han helst av allt ville sjunka genom golvet.
Han fick behålla sitt jobb.
Jan
Härstedt